Vilken dag! Jag vet inte om det är i bra eller dålig bemärkelse men nu kan jag iaf addera en till grej på min lista över saker som man klarar sig utan, borttappad i Peking. Det är en konstig känsla att ha miljontals människor runtomkring sig (närmare bestämt 17 miljoner) och ändå känna sig ensammast på hela jorden!
Jag skulle ju hitta vägen till mitt internship idag!

Googles vägbeskrivning var hyfsat bra och jag kände mig ganska säker på att jag kunde hantera situationen när jag låste dormet och begav mig iväg. Det började väldigt bra, tunnelbanan gick som den skulle och byte av linje gick smärtfritt. Det hela började när jag klev upp ur metron och entrade världens största jävla korsning med 8-filiga vägar åt alla riktningar, taxibilar, människor, cyklar, bussar, busshållplatser och höööööööööööga höghus överallt. Plötsligt kändes googles vägbeskrivning ganska avlägsen och min lilla lapp med förslag på bussnummer ganska värdelös. Dessutom hade jag alla namn med vanliga bokstäver och på busshållplatserna finns bara kinesiska tecken. 

Efter att ha irrat runtom denna gigantiska korsning i ca 40 minuter kom det fram en liten försynt kines på en cykel och frågade om jag ville ha hjälp. PÅ ENGELSKA! Ingen pratar engelska här så gissa om jag blev glad när han, om än ngt knaggligt, lyckades få ur sig några ord som jag faktiskt förstod.

- Ja, jag behöver hjälp tack!

Vi lyckades komma fram till att jag skulle gå ca 1 km tillbaka mot var jag kom ifrån och hoppa på en buss där. Okej, jag tackade Mr english speaking chinese guy och klapprade iväg. Det kom en buss ganska omgående med rätt nummer och jag hoppade på. Det hela kändes dock inte bra och jag fick en olustig känsla redan från början. Efter ca 15 minuter tog jag mod till mig och frågade konduktören (i Peking har bussarna konduktörer som tar betalt istället för att chaffisarna gör det) med hjälp av kroppsspråk och min lapp om jag var på rätt buss. Som tur var hade jag försökt att kopiera några kinesiska tecken på min lapp och det slutade med att han skakade på huvudet och pekade bakåt. JAG HADE ALLTSÅ TAGIT RÄTT BUSS MEN ÅT FEL JÄVLA HÅLL! 1 rätt av 2!
Jaha, det var bara att hoppa av bussen vid nästa stopp, försöka korsa den 8filiga vägen utan att bli ketchup (ja, folk kör som galningar och bryr sig inte om att det finns övergångsställen och än mindre ifall det blir en västerlänning mindre), för att sedan vänta på samma bussnummer igen men åt andra hållet.

Efter många om och men lyckades jag få tag i samma buss igen, gå av vid rätt busshållplats och hitta till mitt internship, drygt en timma senare än väntat. Gissa om jag blev glad när jag såg rätt namn på en byggnad!

Efter dessa små incidenser och trixiga situationer var min dag toppen, företaget verkar bra och alla var himla gulliga mot mig. De ställde dock lite konstiga frågor om Sverige men det är ju ganska skoj. "We all think that you are very pretty, does swedish people think so too?", "Jag har hört att alla svenskor är tjocka för att hålla värmen eftersom det är så kallt hos er." osv osv osv..

Nu sitter jag i min säng på mitt dorm och har precis ätit en hamburgare från McDonalds. Det smakade precis som hemma och det var det godaste som jag har ätit sen jag kom hit. Fan vad jag var värd det:)

- Anna